DagensKroon

Jag har sedan sist vi sågs (?) blivit lite äldre och lite visare. Har fått med mig mer erfarenheter och upplevelser som gör att jag nu måste lätta på hjärtat lite för dig/er.

Jag har börjat ta avstånd till väldigt mycket saker på sista tiden vilket gör att man har mer tid till att tänka i lugn och ro istället för i ett virrvarr av fyllor och dramatik mellan olika parter i ens omgivning. Och jag kan berätta för dig/er att det är vansinnigt skönt! Visst, jag har inte unvikit drama helt, det känns omöjligt så länge man bor kvar i "staun".
För mittersta kvartalet förra året så blev det för mycket skit runt om en med tragiska olyckor, vänner som svek förtroenden och löften gentemot varandra, tankar som gjorde mig ostabil och att jag stapplade genom livet med vingliga ben. Mycket drama mellan folk och mycket drama för nära mig som jag inte va inblandad i men ändå fick ta del av. En ohållbar situation helt enkelt!

Jag isolerade mig och sökte inre frid, låter mer dramtiskt än det är. Några timmar i skogen 4-5 dagar i veckan i några månader gjorde underverk för själen. Jag hittade ett lugn i mig själv och lyckades arbeta bort en del av mig som jag önskar aldrig kommer tillbaka. Delen som suger mest energi och ger minst tillbaka, att länga efter att få gå ut och dricka, eller bara sitta hemma och dricka. Inte lugnt, inte sansat. Utan kontroll!
Jag är till största delen väldigt trevlig trots min väldigt höga intags nivå av sprit förra året, och under stor del av mitt liv. Men problemet är att jag väldigt ofta har helt svarta kvällar när jag dricker sprit, och det gynnar ju ingen direkt. Vakna med vetskapen att man började dricka och nu är man bakis helt plötsligt. Som tur är har man aldrig hamnat i situationer där saker gått helt åt helvete och man vaknar i cellen utan ett minne om hur eller varför man kom dit.

Den delen är jag väldigt glad att slippa. Jag känner mig nöjd efter några glas vin eller 2 groggar, vilket aldrig hade hänt förr. Ett väldigt stort steg i rätt riktning för en sån som jag!
Och att slippa bakfylla är så ljuvligt att jag vet knappt vad jag ska skriva om det. Det är bara så jävla skönt!

Jag ligger hellre i matkoma på soffan efter ett hårt träningspass och kollar på en serie eller film. Den förändringen är ganska grov om man ser till ens fyllevanor dom föregående åren i ens liv. Kalla det att man blivit vuxen eller mognat, närmat mig 30 eller börjar bli gubbe, saken är den att jag trivs med att bli gammal.
För om det innebär att man bara blir lugnare och mer fokuserad så blir jag gärna gubbe!
Man har levt sitt liv som en jävla jojjo och det tar på en, mer än man tror när man är på "topp". Det har tagit mig många år att ta mig ur min egen mentala bild av mig själv. Slappna av och inte alltid känna att man ska kolla sig över axeln. Det har varit en och annan tabbe men det är inte konstigt, man är inte mer än människa och gör misstag hela livet. Gång på gång! Men det är hur du hanterar motgångarna som visar hur mycket kämpe du är.

Jag erkänner rakt ut att jag ser mitt "förra" jag som en som gav upp. Jag gav upp kampen och gav vika för bedövning och förträngning. Gav upp min personlighet för jag inte vågade möta verkligheten. Flydde in i ett skal och stålsatte mig för att aldrig bli sårad, aldrig visa mig svag. Jag grät inte en tår på över 7 år, varken för sorg eller ångest. Fällde tårar dom gånger man skadade sig men aldrig gråt. Släppte inte ut känslor som va i närheten av svaghet. Glädje, galenskap, ilska, irritation och negativa spiraler av förvirring va dom saker man visade.

Och jag minns dagen då jag inte längre orkade hålla masken, vikten av alla instängda känslor gjorde att skalet exploderade. Jag tog min äldsta vän Patrik ner till grusvägen vid pulkabacken för att prata allvar. Och kort in i vår pratstund så brast jag ihop och tårarna sprutade, snoret sprutade som vatten ur en brandslang.
Jag kramade om honom och grät i många minuter innan jag kunde lugna mig. När jag efter detta hysteriska utbrott kunnat lugna ner mig lite så var jag så väldigt lättad och uttömd att jag blev svag i benen.

Att jag orkade stänga inne så mycket tankar, smärta, förvirring, rädsla, oro och svaghet under så lång tid utan att flippa över är för mig ett mysterium. Jag tror jag började skydda mig bakom en mur i början av 4 klass, när vi slogs ihop med 2 andra klasser och vi blev en mobbar maskin!
Om någon sa något, gjorde något som inte va enligt resten av klassen så va det som att plötsligt få en solförmörkelse i klassen. Vi va en salig blandning av personligheter som sökte uppmärksamheten på olika sätt, det ena värre än det andra. Det blev bara värre och värre ju längre vi kom i grundskolan och det som gjorde att denna underliga tid tog slut va att gymnasiet började.
Men då fick man börja hålla masken på ett annat plan, en av få killar i en dramaklass på estetiska. Men en omgivning som va allt annat än förlåtande för avvikande beteende.
Men det va att stålsätta sig igen och lägga i en ny växel, låter dock mer dramatiskt än det va. Man har inte lidit allt för mycket genom åren om man jämför med andra. Men mobbing va en stor del i ens liv för man ville helst undvika att hamna på fel sida av pöbeln. Så har nog dom flesta haft det tror jag så det är inget unikt för mig.

Sen kommer man ut i vuxenlivet och det va ju en vansinnig chock. Under tiden hade man ett skal av pansar så man va ändå redo för kriget som skulle komma. Men man fick stryk genom åren, självförtroendet fick törnar, psyket svajade av och an år ut och år in. En del dåliga vägval och en del dåliga inflytanden fick en att gå omvägar till målet, lååånga omvägar.
Men det är jag tacksam för, trots att man har ärr både på utsidan och insidan från färden. För det har format mig till den jag är idag. Till den jag börjar inse, och acceptera att jag är. Men jag gör det som står i min makt för att radera eller förändra mina dåliga sidor och beteenden och det är huvudsaken. Att man kämpar och att man verkligen vill förändra/förbättra det som inte gör en någon nytta eller tar en till nya nivåer i livet.
Jag vill åstakomma något där jag känner att jag ger tillbaka eller kan återskapa det jag upplevt så andra kanske kan undvika att leva som jag gjort. Bara höra historier om det och förstå att det är ingen utväg att söka sig på mörka dåliga stigar genom livet. Det är inget man gör ostraffat, det kostar att gå längs mörka vägar. Mentalt och fysiskt, och kan bli väldigt kostsamt ekonomiskt om man tappar greppet för en sekund.


Det jag vill förmedla med detta inlägg är att det är aldrig försent, aldrig, att förändra sin livssituation. Sin inställning till livet, sin hälsa eller sin omgivnings uppfattning om en. Det är en daglig kamp, varje jävla dag är en kamp! Jag säger ofta till folk hur dom ska försöka ändra något, det är där min "makt" slutar, för kampen måste man vilja gå in. Verkligen vara övertygad om att man SKA förändras. DEt går tungt i början, det går tungt i mitten, när som helst kan det bli tungt under resan och man kan tappa balansen. Men bara man reser sig upp igen och fortsätter mot ett positivt mål.

Fridens