Äntligen fixade jag lite info!
Ja jag har ju nu under 2 veckors tid undrat varför jag är så dum i huvudet att jag gick och köpte en systemkamera. Men idag vet jag det, för att jag gillar att kunna föreviga vackra saker! Trots att jag är helt inkompetent till att ta en bild så jag fick ju akut ringa pierre för tips om hur jag fick med dagens underbara solnedgång, och efter ett par försök så jävla lyckades jag!!WIIIIE!
Så nu ÄNTLIGEN har jag fått lite hum om hur jag ska hantera monstret!! Kanske man kan få nån bra bild för en gångs skull nu...hehe...
Blir en runda till Göteborg i helgen me, ska på Universeum och Lisebergs julmarknad, helt otippat men så har jag fixat en av Göteborgs råaste och roligaste guider me. Så det lär ju inte bli så tråkigt! Ser fram emot den resan mer än något på länge nu. Visst fast jobb va ju as gytt men detta spelar i en annan liga!!
Ser mer fram emot resan än jag är nervös, känns som det endast är bra saker som kommer ske så därför blir det bara positiva känslor i kroppen.
Trött som en Zebra i uppförsbacke i sandaler.....kommer bli tidigt idag.
jaha d va mitt mest meningslösa blogg inlägg hittills....hajje kompis!
Så nu ÄNTLIGEN har jag fått lite hum om hur jag ska hantera monstret!! Kanske man kan få nån bra bild för en gångs skull nu...hehe...
Blir en runda till Göteborg i helgen me, ska på Universeum och Lisebergs julmarknad, helt otippat men så har jag fixat en av Göteborgs råaste och roligaste guider me. Så det lär ju inte bli så tråkigt! Ser fram emot den resan mer än något på länge nu. Visst fast jobb va ju as gytt men detta spelar i en annan liga!!
Ser mer fram emot resan än jag är nervös, känns som det endast är bra saker som kommer ske så därför blir det bara positiva känslor i kroppen.
Trött som en Zebra i uppförsbacke i sandaler.....kommer bli tidigt idag.
jaha d va mitt mest meningslösa blogg inlägg hittills....hajje kompis!
Jobbig upplevelse
*ursækta bokstæverna men sitter på ett norskt tangentbord*
Sitter før tillfællet på jobbet med huvudet ganska så hængande, har jævligt lite att gøra idag så jag tog mej en svæng upp till våningen øver hær på fabriken. Dær jobbar næmligen grabbarna i min ålder så jag tænkte snacka lite, men så va dom upptagna så jag stæller mej vid bordet och ritar på VI MENN. En norsk version av Slitz typ, har tittat på den tidningen flera gånger och sækert i den oxo.
Men till min stora førvåning och stora førtret så upptæcker jag en bild i høgra hørnet.
Den ær på Ola. Ola Hansson, min barndoms væn och kamrat genom livet. Som tyværr dog runt års skiftet i år hær i norge i en dykolycka. Om ingen kan førstå kænslan som rusade igenom min kropp just då så kan jag førklara att det va helt sinnesjukt att behøva få alla flashbacks och kænslor just då, just på jobbet. Bland mænniskor jag inte rikitgt kænner och som inte vet något. Någon undrade vad det va me mej och jag berættade att det var min væn i tidningen. Han trodde mej inte først, men nær han såg mina øgon så førstog han allvaret. Och att behøva sitta hær på jobbet i 1 timme till med denna kænslan i kroppen ær inget jag ser fram emot!
Anledningen att det tog så hårt ær inte just att Ola ær død, eller att vi var barndomsvænner. Utan att Olas død ær anledningen att jag faktiskt åkte till norge igen. Att sitta på hans begravning med alla vænnerna och titta på bilder från værldens olika hørn fick mej att inse att jag måste ivæg. Jag kunde inte stanna i Karlskrona och vara olycklig. Jag ville inte sløsa bort den tid jag har på att inte leva!
Så Olas død har på något sætt ræddat mej, och ræddat mej från att køra mitt eget liv i botten. Før jag vet hur jag mådde innan olyckan och jag vet hur jag levde. Och framfør allt hur jag tænkte.
Fick helt ny syn på livet efter olyckan, att jag måste få uppleva allt vackert i værlden innan det ær før sent! Se på Ola, han va aldrig rædd før att testa nya saker, att bara dra ivæg och ta chansen! Jag trodde jag va sådan, men varfør va jag då kvar i karlskrona och satt i samma lægenheter dag in och dag ut och levde samma destruktiva levene?!
Då lever jag væl inte? Då tar jag væl inga chanser? Då får jag inte se allt vackert! Då får jag aldrig chansen att utvecklas till mitt fulla potensial. Vad det nu innebær, men som många dær hemma mærkt nær jag varit hemma, jag ær inte samma jocke, jag ær inte lika instængd och trångsynt som jag var då. Jag tænker i andra banor, accepterar faktiskt næstan allt nu till skillnad från nær jag trodde jag gjorde det.
Jag tycker sjælv det låter lite "corny" att dedikera saker och ting till någon som døtt eller betytt mycke i ens liv. Men jag kan inget annat gøra till Ola, jag vill dedikera min flytt och mitt nya liv till Ola, och hans fru och lilla flicka. Hans mamma Susanne och Klas, Fanny och Anna och Daniel. Før det ær FAKTISKT Olas førtjænst, eller Olas øde som fick mej att inse att livet borde levas till max och att man inte ska befinna sig dær man inte ær lycklig!
R.I.P Ola......vi minns dej, vi ælskar dej och du finns med oss hela tiden!
Sitter før tillfællet på jobbet med huvudet ganska så hængande, har jævligt lite att gøra idag så jag tog mej en svæng upp till våningen øver hær på fabriken. Dær jobbar næmligen grabbarna i min ålder så jag tænkte snacka lite, men så va dom upptagna så jag stæller mej vid bordet och ritar på VI MENN. En norsk version av Slitz typ, har tittat på den tidningen flera gånger och sækert i den oxo.
Men till min stora førvåning och stora førtret så upptæcker jag en bild i høgra hørnet.
Den ær på Ola. Ola Hansson, min barndoms væn och kamrat genom livet. Som tyværr dog runt års skiftet i år hær i norge i en dykolycka. Om ingen kan førstå kænslan som rusade igenom min kropp just då så kan jag førklara att det va helt sinnesjukt att behøva få alla flashbacks och kænslor just då, just på jobbet. Bland mænniskor jag inte rikitgt kænner och som inte vet något. Någon undrade vad det va me mej och jag berættade att det var min væn i tidningen. Han trodde mej inte først, men nær han såg mina øgon så førstog han allvaret. Och att behøva sitta hær på jobbet i 1 timme till med denna kænslan i kroppen ær inget jag ser fram emot!
Anledningen att det tog så hårt ær inte just att Ola ær død, eller att vi var barndomsvænner. Utan att Olas død ær anledningen att jag faktiskt åkte till norge igen. Att sitta på hans begravning med alla vænnerna och titta på bilder från værldens olika hørn fick mej att inse att jag måste ivæg. Jag kunde inte stanna i Karlskrona och vara olycklig. Jag ville inte sløsa bort den tid jag har på att inte leva!
Så Olas død har på något sætt ræddat mej, och ræddat mej från att køra mitt eget liv i botten. Før jag vet hur jag mådde innan olyckan och jag vet hur jag levde. Och framfør allt hur jag tænkte.
Fick helt ny syn på livet efter olyckan, att jag måste få uppleva allt vackert i værlden innan det ær før sent! Se på Ola, han va aldrig rædd før att testa nya saker, att bara dra ivæg och ta chansen! Jag trodde jag va sådan, men varfør va jag då kvar i karlskrona och satt i samma lægenheter dag in och dag ut och levde samma destruktiva levene?!
Då lever jag væl inte? Då tar jag væl inga chanser? Då får jag inte se allt vackert! Då får jag aldrig chansen att utvecklas till mitt fulla potensial. Vad det nu innebær, men som många dær hemma mærkt nær jag varit hemma, jag ær inte samma jocke, jag ær inte lika instængd och trångsynt som jag var då. Jag tænker i andra banor, accepterar faktiskt næstan allt nu till skillnad från nær jag trodde jag gjorde det.
Jag tycker sjælv det låter lite "corny" att dedikera saker och ting till någon som døtt eller betytt mycke i ens liv. Men jag kan inget annat gøra till Ola, jag vill dedikera min flytt och mitt nya liv till Ola, och hans fru och lilla flicka. Hans mamma Susanne och Klas, Fanny och Anna och Daniel. Før det ær FAKTISKT Olas førtjænst, eller Olas øde som fick mej att inse att livet borde levas till max och att man inte ska befinna sig dær man inte ær lycklig!
R.I.P Ola......vi minns dej, vi ælskar dej och du finns med oss hela tiden!
Äntligen!
Nu har saker och ting äntligen börjat klarna. Ekonomin har fått balans, har äntligen något ställe jag kan kalla mitt, även om jag är lite missnöjd med att fortfarande bo i kollektiv.
Inte för folket men för jag e sjukt trött på att ALLTID ha folk runt mej hela dygnet. Vill ha min egen tid och ha min egen takt.
Har bott med folk under flera år nu och nu får det fan va nog!=P
Har mot alla odds börjat läsa böcker och har ett tips till er läs glada människor, Svensk Maffia. En bok som för en gångs skull visar en mer verklig bild av hur gäng och grupperingar av folk som är utanför det vanliga samhället fungerar och beter sig. En ärlig bild av dom/oss som har valt att på ett eller annat vis gå utanför den annars så sega och lång tråkiga vardagen våra föräldrar kallar verklighet.
Som tagit en krokig väg med mycke uppförbackar och problem, men som ändå kommit dit vi vill mer eller mindre.
Jag tänker ofta på hur jag hade varit om jag hade varit annorlunda, valt andra vägar eller haft andra förutsättningar. Det är inte det att jag inte är stolt som tusan över den jag är idag, jag har bra värderingar och tankar om saker och ting. Resonerar på ett oklanderligt vis oftast. Sen att jag är skadad på vissa aspekter pågrund av det liv jag levt är en sak.
Men ärlighet och ömsesidig respekt är något som jag värderar högre än livet själv, så oftast blir det komplikationer för folk inte tänker lika dant även om dom säger det.
Blir ofta missförstådd har jag märkt, just för folk anser att dom dunkar ut "visdoms ord" enligt dom själva som jag bara kommenterar eller har invändningar emot som dom vid senare tillfälle inte har samma tanke eller åsikt om.
Tråkigt men sant.
Men alla är vi olika människor med olika tankebanor och olika sätt att reagera på saker och ting. Och det medför komplikationer eller nya vinklar att se på olika problem eller enkla vardags saker. På gott och ont!
Nu för tiden har jag det faktiskt ganska så bra, kan alltid bli bättre men jag trivs mer nu än någonsin med jobb, planer och visioner.
Saknar någon att ha vid min sida att dela vardagen med. Känner att jag har för mycke kärlek att ge nu för tiden, men ingen att ge den till. Tråkigt men sant, och det är för mej en mysterium. För det finns ju folk som bankar på sina tjejer och behandlar dom som skit men kan byta tjej när dom vill.
Så kommer jag som är näst intill bäst!;)
Skämt och sido så blir jag irriterad på det! Hur fan funkar tjejer egentligen?
Har sedan jag kom till norge fått bekräftat av 4 pers att jag antingen inger respekt bara för jag ser ut som jag gör?!??! Eller att folk tror jag är en jävla dåre.."men sen när man snackar med mej så är jag ju en go kille"..va fan ser jag ut som en jävla psykopatisk serie mördare eller?! Och om så e fallet, var fan är alla dom brudarna som diggar sånna killar?!
Nu kommer jag låta sjukt okännslig och näst intill dum i huvet..men jag får bara goa kommentarer av okända brudar som ser ut som dom blivit slagna med fulpåken i flera decenium eller väger lika mycke som en annan när man tränade som mest. Eller så bor dom i ett annat land eller kommer aldrig in i mitt liv på annat vis.
Är jag född på fel kontinet eller är jag bara för mycke för tjejer i min egen ålder eller var klämmer skon?!
Aja nu blir jag deprimerad av detta ämne så jag hoppar vidare, och hoppas på att någon kan ta sitt förnuft till fånga och charma upp mej!
Nu är det lägg dax och på tiden att jag sveper min alkohol.
hajje kompis!
Inte för folket men för jag e sjukt trött på att ALLTID ha folk runt mej hela dygnet. Vill ha min egen tid och ha min egen takt.
Har bott med folk under flera år nu och nu får det fan va nog!=P
Har mot alla odds börjat läsa böcker och har ett tips till er läs glada människor, Svensk Maffia. En bok som för en gångs skull visar en mer verklig bild av hur gäng och grupperingar av folk som är utanför det vanliga samhället fungerar och beter sig. En ärlig bild av dom/oss som har valt att på ett eller annat vis gå utanför den annars så sega och lång tråkiga vardagen våra föräldrar kallar verklighet.
Som tagit en krokig väg med mycke uppförbackar och problem, men som ändå kommit dit vi vill mer eller mindre.
Jag tänker ofta på hur jag hade varit om jag hade varit annorlunda, valt andra vägar eller haft andra förutsättningar. Det är inte det att jag inte är stolt som tusan över den jag är idag, jag har bra värderingar och tankar om saker och ting. Resonerar på ett oklanderligt vis oftast. Sen att jag är skadad på vissa aspekter pågrund av det liv jag levt är en sak.
Men ärlighet och ömsesidig respekt är något som jag värderar högre än livet själv, så oftast blir det komplikationer för folk inte tänker lika dant även om dom säger det.
Blir ofta missförstådd har jag märkt, just för folk anser att dom dunkar ut "visdoms ord" enligt dom själva som jag bara kommenterar eller har invändningar emot som dom vid senare tillfälle inte har samma tanke eller åsikt om.
Tråkigt men sant.
Men alla är vi olika människor med olika tankebanor och olika sätt att reagera på saker och ting. Och det medför komplikationer eller nya vinklar att se på olika problem eller enkla vardags saker. På gott och ont!
Nu för tiden har jag det faktiskt ganska så bra, kan alltid bli bättre men jag trivs mer nu än någonsin med jobb, planer och visioner.
Saknar någon att ha vid min sida att dela vardagen med. Känner att jag har för mycke kärlek att ge nu för tiden, men ingen att ge den till. Tråkigt men sant, och det är för mej en mysterium. För det finns ju folk som bankar på sina tjejer och behandlar dom som skit men kan byta tjej när dom vill.
Så kommer jag som är näst intill bäst!;)
Skämt och sido så blir jag irriterad på det! Hur fan funkar tjejer egentligen?
Har sedan jag kom till norge fått bekräftat av 4 pers att jag antingen inger respekt bara för jag ser ut som jag gör?!??! Eller att folk tror jag är en jävla dåre.."men sen när man snackar med mej så är jag ju en go kille"..va fan ser jag ut som en jävla psykopatisk serie mördare eller?! Och om så e fallet, var fan är alla dom brudarna som diggar sånna killar?!
Nu kommer jag låta sjukt okännslig och näst intill dum i huvet..men jag får bara goa kommentarer av okända brudar som ser ut som dom blivit slagna med fulpåken i flera decenium eller väger lika mycke som en annan när man tränade som mest. Eller så bor dom i ett annat land eller kommer aldrig in i mitt liv på annat vis.
Är jag född på fel kontinet eller är jag bara för mycke för tjejer i min egen ålder eller var klämmer skon?!
Aja nu blir jag deprimerad av detta ämne så jag hoppar vidare, och hoppas på att någon kan ta sitt förnuft till fånga och charma upp mej!
Nu är det lägg dax och på tiden att jag sveper min alkohol.
hajje kompis!
