Mhmm...
Ser nu att jag inte har uppdaterat sen jag hämtade zhaila i februari. Starkt jobbat!
Gick igenom mina inlägg här och insåg snabbt att det är merparten negativa tankar som pryder texterna. Kan ju iofs vara att jag skriver mer när jag mår dåligt, så med det som grund måste jag haft ett jävligt bra halvår!!
Men får nog ändå säga att förutom förra årets plötsliga insjuknande så har det varit ett sjukt givande år sen förra sommaren. Mycket har jag gjort som jag aldrig gjort innan, vågat prova saker jag undvikit förr, hittat nya personer som förgyller min vänskapskrets, blivit mycket mer aktiv och välmående, både fysikt och psykiskt.
Har fått något infall av att jag vill hjälpa folk mycket mer än förut, vill vara mer delaktig i saker som sker runt om mig. Det är ju en jävla skillnad från förr när jag inte orkade bry mig om speciellt mycket om vad folk sysslade med. Och en förändring till som är positiv är att trots att jag brydde mig lite om vad folk har gjort eller är för personer så gör jag det ännu mindre nu. Hur fan ska man orka välja och vraka bland folk som gjort bort sig eller betet sig illa, gjordt det ena eller det andra. Så länge det inte bryter mot några moraliska regler och lagar så är vi alla svarta får med skelett i garderoben.
Alla har vi våra mörka negativa och svåra sidor som matchar våra goda positiva och färgstarka sidor. Och hur fan skulle jag kunna dömma någon för snesteg i livet när jag själv har så stor ärrbildning runt fotlederna pga alla snesteg och fel tramp man gjort genom livets resa. Jag vill inte bli dömd för den jag har varit, jag vill bli sedd som den jag är idag, den jag har utvecklat mig till under resans gång.
Och det är med handen på hjärtat jag säger att jag är uppriktigt nöjd över att mina vrister är så använda som dom är för fy fan va skoj resan har varit, trots sina dalar. Men dalar har alla i sina liv, vissa har djupare än andra men då har man också högre toppar än andra. Känns det i alla fall som, för har man vandrat i den djupa leran i bottnen på brunnen så känns ibland dagsljus som en välsignelse. Pratar givetvis i liknelser och inte att jag spenderat tid i en brunn under en viss period i mitt liv, men det antar jag att ni fattar..om inte, läs en bok, se en dokumentär om något viktigt. Kom tillbaka och försök igen!=)
Jag kan inte heller riktigt beskriva hur stor förändring det har blivit i min relation till min mor, sen jag komm hem från norge så jag vårt band blivit än mycket starkare än förut. Så känner i alla fall jag, jag vet inte vad den gamla tackan säger!!;)
Men det känns skönt i alla fall, vet inte om det är för att jag visade att jag äntligen tog tag i mitt liv och drog iväg och äventyrade lite istället för att promenera vid ruinens brant eller trampa slamm i bottnen på brunnen.
Lugnet har funnit en plats i mig nu för tiden, kan vara provisoriskt precis som det brukar med mig. Men jag känner att jag växer med varje dag som går. Märker att jag tänker på ett annat vis, nu igen för vilken rad i gångerna. Men det är väl så livet är antar jag, man kommer på sig själv med att man har ändrat på sig, sitt sätt att vara och tänka. Mycket intressant när det går upp ett ljus för en.
Känner att jag har så mycket mer att skriva men jag orkar ta mig fan inte mer ikväll..
Gick igenom mina inlägg här och insåg snabbt att det är merparten negativa tankar som pryder texterna. Kan ju iofs vara att jag skriver mer när jag mår dåligt, så med det som grund måste jag haft ett jävligt bra halvår!!
Men får nog ändå säga att förutom förra årets plötsliga insjuknande så har det varit ett sjukt givande år sen förra sommaren. Mycket har jag gjort som jag aldrig gjort innan, vågat prova saker jag undvikit förr, hittat nya personer som förgyller min vänskapskrets, blivit mycket mer aktiv och välmående, både fysikt och psykiskt.
Har fått något infall av att jag vill hjälpa folk mycket mer än förut, vill vara mer delaktig i saker som sker runt om mig. Det är ju en jävla skillnad från förr när jag inte orkade bry mig om speciellt mycket om vad folk sysslade med. Och en förändring till som är positiv är att trots att jag brydde mig lite om vad folk har gjort eller är för personer så gör jag det ännu mindre nu. Hur fan ska man orka välja och vraka bland folk som gjort bort sig eller betet sig illa, gjordt det ena eller det andra. Så länge det inte bryter mot några moraliska regler och lagar så är vi alla svarta får med skelett i garderoben.
Alla har vi våra mörka negativa och svåra sidor som matchar våra goda positiva och färgstarka sidor. Och hur fan skulle jag kunna dömma någon för snesteg i livet när jag själv har så stor ärrbildning runt fotlederna pga alla snesteg och fel tramp man gjort genom livets resa. Jag vill inte bli dömd för den jag har varit, jag vill bli sedd som den jag är idag, den jag har utvecklat mig till under resans gång.
Och det är med handen på hjärtat jag säger att jag är uppriktigt nöjd över att mina vrister är så använda som dom är för fy fan va skoj resan har varit, trots sina dalar. Men dalar har alla i sina liv, vissa har djupare än andra men då har man också högre toppar än andra. Känns det i alla fall som, för har man vandrat i den djupa leran i bottnen på brunnen så känns ibland dagsljus som en välsignelse. Pratar givetvis i liknelser och inte att jag spenderat tid i en brunn under en viss period i mitt liv, men det antar jag att ni fattar..om inte, läs en bok, se en dokumentär om något viktigt. Kom tillbaka och försök igen!=)
Jag kan inte heller riktigt beskriva hur stor förändring det har blivit i min relation till min mor, sen jag komm hem från norge så jag vårt band blivit än mycket starkare än förut. Så känner i alla fall jag, jag vet inte vad den gamla tackan säger!!;)
Men det känns skönt i alla fall, vet inte om det är för att jag visade att jag äntligen tog tag i mitt liv och drog iväg och äventyrade lite istället för att promenera vid ruinens brant eller trampa slamm i bottnen på brunnen.
Lugnet har funnit en plats i mig nu för tiden, kan vara provisoriskt precis som det brukar med mig. Men jag känner att jag växer med varje dag som går. Märker att jag tänker på ett annat vis, nu igen för vilken rad i gångerna. Men det är väl så livet är antar jag, man kommer på sig själv med att man har ändrat på sig, sitt sätt att vara och tänka. Mycket intressant när det går upp ett ljus för en.
Känner att jag har så mycket mer att skriva men jag orkar ta mig fan inte mer ikväll..
