Rör runt i grytan!
Jag började denna dag precis som alla andra, att släppa ut Zhaila för att kissa. Jag märker direkt att något är annorlunda. Jag går upp i sängen och örjar skriva. Även läsa galma rader. Och inser snabbt hur mycket jag saknar min morfader!!
Nu när jag bor i mormor och morfars radhus så går jag och hittar foton, texter, dikter, saker och annat från min barndom. Så det har ju gjort att jag blir mer och mer nyfiken på VEM var morfar?
Läst lite lätt i hans 2 dagböcker jag hittat, och inser ju snabbt att han var en mycket uppmärksam man.
Precis som jag!
Han uppskattade naturen för dess tystnad, bäcken för dess porlande, träden för deras kraft att växa år efter år, hård vinter efter hård vinter.
Precis som jag!
Han verkade vara observant på sin omgivning och försökte förstå den men kände sig aldrig bekant riktigt.
Precis som jag!
Det är i tider som dessa jag önskar jag var äldre, och morfar fortfarande var pigg. Så vi kunde disktera, analysera, skratta och han kunde leda mig genom livet!
För jag har ju alltid sett min morfar mer som min fadersfigur än min riktiga pappa.
Och det dryga i historien är att jag känner/kände ingen av dom som jag borde. Morfar dog innan jag var gammal nog att kunna ha något mer i utbyte med honom än gamla minnen och rundor i skogen vi tagit!
Pappa har ju aldrig varit en del av mitt liv mer än på vissa lov och helger när jag var barn.
Senaste minnet jag har av honom är när vi va på hans 50 års kalas tror jag det var, typ 2004-2005 kanske.
Det var lika givande som vanligt i våra möten, vi hälsar, frågar hur den andre mår och sen lite kallsnack sen är vi färdiga med varandra.
Jag tänker ofta på att åka upp och hälsa på, men rädslan för att vi är färdiga med varandra efter 5 minuter är inte värt risken att förlora alla år jag har byggt upp muren att skydda mig från saknaden.
Har aldrig känt något hat mot min far, inte så långt jag kan minnas. Mamma har alltid förklarat för mig att pappa är som pappa är. Och jag har på något vis accepterat att OK, alla pappor är olika!
Det är ju på senare år jag även ser likheten i mig av min far. Men det är enligt historier jag gör dessa bedömningar, och saker jag byggt upp i huvudet. Berättelser från mamma, vänner till henne och pappa. Min moster, mina kusiner. Mina halvsystrar Josefin och Ninja.
Jag tror jag är min fars pojk men fostrad av min morfar. En rebell med disiplin nog att veta skillnaden mellan rättvisa och förstörelse. För mina värderingar om rätt och fel har har jag skapat genom mitt lagom vilda liv.
Jag vet med mig att jag är en bra person, som vill alla väl. Men jag är i samma kropp en person som mer än gärna skadar någon som skadat mina nära och kära. Och då menar jag 1600 tals bestraffning när någon begår ett respektsbrott mot mina egna satta regler och lagar jag lever efter.
Jag anser mig själv kunna vara representativ och vis nog att bestämma över vad jag gör med mitt liv så länge ingen annan tar skada, förlorar på det eller lider ekonomiskt av mina handlingar!
Är jag vuxen nog att ta ett fängelstraff för jag kör för fort, slagit någon, stulit, mördat. Om jag är vuxen nog att få åka till andra länder i världen ensam och utsätta mig för risken att bli matförgiftad, dödad, kidnappad. Om jag är vuxen nog att få välja vem jag villska styra mitt land, vara min arbetsgivare, mina vänner eller vad jag ska äta.
Ja då är jag väl vuxen nog att bestämma hur jag vill leva med? Med grundregel att ingen annan lider av det!
Jag ursäktar inte livet jag levt, livet jag lever, livet jag kommer leva. Om det är som potatisbonde i Kallinge eller jetset nörd i Florida, SO BE IT! Mitt liv är mitt liv och jag lever det så jag njuter av det, passar inte mina val, ha då din åsikt, men döm inte mig efter min livsstil. Utan efter mina handlingar!
Nu är tiden kommen, då jag ska göra mig själv tjänsten att reda ut mitt liv. Jag har äntligen fått den rätta motivationen! Jag vet vad jag ska göra, jag vet vad jag mår bra av. Och jag tänker fortsätta detta spåret. Många vänner kommer gå tillfälligt förlorade, men detta är en sak jag måste göra.
Fokus på mig själv och ge fan i "la vida loca".
Jag går tillbaka till mina gamla rötter, spar på energin och finner lugnet och försöker finna lösningen på vad som tynger mig.....men Kallinge är minnenas plats!
Det är naturen här, minne från rundorna med morfar, kolla kort på mormor och morfar, läsa hans dagböcker, hitta alla möjliga militära saker han hade, medaljer, och annat...det känns som jag börjar känna mina rötter lite mer....-ligger faktiskt och blir tårögd nu-....Jag känner att jag kanske kan finna mer lugn i mig själv om jag bara får reda på mer om min morfar och hans liv, för ju mer jag läser. Desto mer ser jag att han och jag hade varit världens bästa vänner om han levt idag. Vi verkar tänka likt, se naturen, det runt om oss och saker som berör oss med samma synsätt.....-och där kom tårarna...-
Det är sjukt, men för första gången på så länge jag kan minnas så gråter jag, Jag, faktiskt, av saknaden av min familj! Av banden jag borde haft, jag har haft och dom få jag har kvar!! Fan vad jag älskar min familj och allt ni gjort, gör och kommer göra för mig!! Och ni vänner, som varit här sista tiden, jag tackar er verkligen!!!, som varit här sista tiden, jag tackar er verkligen!!!
Nu när jag bor i mormor och morfars radhus så går jag och hittar foton, texter, dikter, saker och annat från min barndom. Så det har ju gjort att jag blir mer och mer nyfiken på VEM var morfar?
Läst lite lätt i hans 2 dagböcker jag hittat, och inser ju snabbt att han var en mycket uppmärksam man.
Precis som jag!
Han uppskattade naturen för dess tystnad, bäcken för dess porlande, träden för deras kraft att växa år efter år, hård vinter efter hård vinter.
Precis som jag!
Han verkade vara observant på sin omgivning och försökte förstå den men kände sig aldrig bekant riktigt.
Precis som jag!
Det är i tider som dessa jag önskar jag var äldre, och morfar fortfarande var pigg. Så vi kunde disktera, analysera, skratta och han kunde leda mig genom livet!
För jag har ju alltid sett min morfar mer som min fadersfigur än min riktiga pappa.
Och det dryga i historien är att jag känner/kände ingen av dom som jag borde. Morfar dog innan jag var gammal nog att kunna ha något mer i utbyte med honom än gamla minnen och rundor i skogen vi tagit!
Pappa har ju aldrig varit en del av mitt liv mer än på vissa lov och helger när jag var barn.
Senaste minnet jag har av honom är när vi va på hans 50 års kalas tror jag det var, typ 2004-2005 kanske.
Det var lika givande som vanligt i våra möten, vi hälsar, frågar hur den andre mår och sen lite kallsnack sen är vi färdiga med varandra.
Jag tänker ofta på att åka upp och hälsa på, men rädslan för att vi är färdiga med varandra efter 5 minuter är inte värt risken att förlora alla år jag har byggt upp muren att skydda mig från saknaden.
Har aldrig känt något hat mot min far, inte så långt jag kan minnas. Mamma har alltid förklarat för mig att pappa är som pappa är. Och jag har på något vis accepterat att OK, alla pappor är olika!
Det är ju på senare år jag även ser likheten i mig av min far. Men det är enligt historier jag gör dessa bedömningar, och saker jag byggt upp i huvudet. Berättelser från mamma, vänner till henne och pappa. Min moster, mina kusiner. Mina halvsystrar Josefin och Ninja.
Jag tror jag är min fars pojk men fostrad av min morfar. En rebell med disiplin nog att veta skillnaden mellan rättvisa och förstörelse. För mina värderingar om rätt och fel har har jag skapat genom mitt lagom vilda liv.
Jag vet med mig att jag är en bra person, som vill alla väl. Men jag är i samma kropp en person som mer än gärna skadar någon som skadat mina nära och kära. Och då menar jag 1600 tals bestraffning när någon begår ett respektsbrott mot mina egna satta regler och lagar jag lever efter.
Jag anser mig själv kunna vara representativ och vis nog att bestämma över vad jag gör med mitt liv så länge ingen annan tar skada, förlorar på det eller lider ekonomiskt av mina handlingar!
Är jag vuxen nog att ta ett fängelstraff för jag kör för fort, slagit någon, stulit, mördat. Om jag är vuxen nog att få åka till andra länder i världen ensam och utsätta mig för risken att bli matförgiftad, dödad, kidnappad. Om jag är vuxen nog att få välja vem jag villska styra mitt land, vara min arbetsgivare, mina vänner eller vad jag ska äta.
Ja då är jag väl vuxen nog att bestämma hur jag vill leva med? Med grundregel att ingen annan lider av det!
Jag ursäktar inte livet jag levt, livet jag lever, livet jag kommer leva. Om det är som potatisbonde i Kallinge eller jetset nörd i Florida, SO BE IT! Mitt liv är mitt liv och jag lever det så jag njuter av det, passar inte mina val, ha då din åsikt, men döm inte mig efter min livsstil. Utan efter mina handlingar!
Nu är tiden kommen, då jag ska göra mig själv tjänsten att reda ut mitt liv. Jag har äntligen fått den rätta motivationen! Jag vet vad jag ska göra, jag vet vad jag mår bra av. Och jag tänker fortsätta detta spåret. Många vänner kommer gå tillfälligt förlorade, men detta är en sak jag måste göra.
Fokus på mig själv och ge fan i "la vida loca".
Jag går tillbaka till mina gamla rötter, spar på energin och finner lugnet och försöker finna lösningen på vad som tynger mig.....men Kallinge är minnenas plats!
Det är naturen här, minne från rundorna med morfar, kolla kort på mormor och morfar, läsa hans dagböcker, hitta alla möjliga militära saker han hade, medaljer, och annat...det känns som jag börjar känna mina rötter lite mer....-ligger faktiskt och blir tårögd nu-....Jag känner att jag kanske kan finna mer lugn i mig själv om jag bara får reda på mer om min morfar och hans liv, för ju mer jag läser. Desto mer ser jag att han och jag hade varit världens bästa vänner om han levt idag. Vi verkar tänka likt, se naturen, det runt om oss och saker som berör oss med samma synsätt.....-och där kom tårarna...-
Det är sjukt, men för första gången på så länge jag kan minnas så gråter jag, Jag, faktiskt, av saknaden av min familj! Av banden jag borde haft, jag har haft och dom få jag har kvar!! Fan vad jag älskar min familj och allt ni gjort, gör och kommer göra för mig!! Och ni vänner, som varit här sista tiden, jag tackar er verkligen!!!, som varit här sista tiden, jag tackar er verkligen!!!
Kommentarer
Trackback
