DagensKroon

Sitter och funderar på allt möjligt smått å gott här i min ensamhet.
Funderar på om det är så att alla människor har en viss grej inom sig som gör att man är det ena eller det andra. Att man antingen är en sinner eller ett saint.

Har på sista tiden börjat fundera på allt hemma, allt skit och alla problem.
Alla år med allt, alla år utan allt! Fullt med det ena, tomt på det andra. Ensamheten. Tom rummen. Förvirringen.
Har alltid försökt göra det jag trodde gjorde mej glad, fick mej att leva. Men när man tänker på det så levde jag ju inte, som et tomt skal har jag varit under dom senare åren i mina tonår och lite efter 20 års åldern. Eller i alla fall ett skal fyllt med kalabalik. Oro. Osäkerhet och hat. Jag har alltid tänkt mycket, tänk på förmodligen mer eller mindre allt, om alla tänkbara senarion och situationer i mitt liv. Så långt innan saker händer har jag ändå alltid på något vis redan varit där.
Haft för många sjuka tankar för många gånger. För mycket att hantera. För mycke att behandla. För mycke av för mycke.

Jag vet ju att jag mer eller mindre är en snäll människa rakt igenom. Men varför är jag då ändå på samma gång så kall och bekymmerslös angående vad andra har för problem. Jag lyssnar gärna, ger gärna stöd för å hjälpa. Men jag tar inte känslorna till mej, jag känner sällan mycket medlidande. Fast på samma gång vill jag alltid att dom jag bryr mej om ska vara glada å lyckliga. Och gör så mycke jag förmår att det ska vara så. Men jag kan inte känna nån empati i många lägen, kan inte riktigt förklara känslan men det är med omtanke för mej själv jag låter det folk säger glida av mej, eller nått sånt.

Men hur kan någon som vill dom flesta väl ändå ibland känna att jag skiter fullständigt i hur illa jag skulle kunna skada någon både psykiskt och fysiskt bara för att testa en gräns hos mej själv eller en annan person. Med mer eller mindre medveten psykisk avskärming för hur resultatet blir.
Vet vissa jag givit lidande med bara toma ord jag inte ens menar men ändå måste få ur mej.
Vet vissa man knäckt med fysiskt våld. Till onödiga gränser ibland.
Och med motivationen som jag alltid står för oavsett vad jag gjort, "Dom skulle lyssnat på mej och vad jag sa".
För på något sätt så ser jag mej själv som en man med lång stubin, och mycke tålmodighet till vad folk gör. Och så länge jag får vara ifred och folk respekterar mitt "område" så är jag med på allt vad världen har att erbjuda. Men så fort jag blir illa till mods av något, eller arg så bryr jag mej rätt och slätt inte hur illa det går. Om någon blir så sårad att man aldrig snackar igen. Eller om personen ligger medvetslös.
Och jag vet ju med mej själv, det där är fel! Det där är långt i från rätt! Inget sunt tänkande i nån aspekt!

Men om man som jag låter folk trampa en på fötterna tillräckligt länge så får man väl ändå skylla sig själv? Och jag får väl skylla mej själv om jag låter dom?

Jag, som dom flesta vet säger vad jag tycker då jag tycker det. Väntar sällan med att yttra mej, på både gott och ont.
Men vad ska jag göra för jag har ju bara två lägen i mitt tänkande på den fronten. Antingen är det inget att bry sig om, det är bara en oviktig sak som inte betyder något i det stora hela. Eller så stänger jag ute allt förnuft och sätter på mej skygglapparna och låser in mej på det som hänt och löser det på ett eller annat vis.

Men sjukast i hela sammanhanget är ju att jag är verkligen en helt annan människa här i Norge, jag märker på mej själv bara jag är i Kna över en helg. Jag är irriterad, laddad för krig mer eller mindre, vill bara gå lös. Vill ha allt det gamla, saknar alla problem, eller rättare sagt saknar alla man hade problem ihop med plus dom man hade problem med!
Samtalen med alla, lösningar på problem, allt vi haft för oss, alla goda minnen, alla sjuka minnen, alla sjuka saker vi gjort, allt som förstörts inom oss, runt om oss. Allt det kommer till men när jag e i Kna.
 Saknar det, men vill inte ha det.
Det är det som är skillnaden med mej i norge, inte ett slagsmål på 1 år nu, inga större skandaler, inga problem förutom dom vardagliga demonerna som man hanskas med. Livet går framåt istället för att ånga på samma ställe.

Känslan i mej just denna minut är ett sjukt lugn, men på exakt samma gång vill jag bara förstöra något och "go fucking nuts" och bara "GAAAAAAAAAAAAAH".....bli fullkommligt vansinnig och bara slå sönder något eller någon. Men samtidigt har jag inte ens lust att prata. Har ingen vidare lust att ens resa mej upp. Men ändå något som vill explodera ur mej.

Så, hur är jag? Är jag en sinner eller är jag ett saint. Det får alla ni som känner mej avgöra. Jag verkar ju ändå vara någon man lätt tar till sig, någon man kan lita på. Det är ju jag medveten om och gillar det väldigt mycke! Det visar ju att man har en bra karaktär och personlighet.
Men i dom lugnaste vatten...eller vad säger man?

hajje