Jobbig upplevelse
*ursækta bokstæverna men sitter på ett norskt tangentbord*
Sitter før tillfællet på jobbet med huvudet ganska så hængande, har jævligt lite att gøra idag så jag tog mej en svæng upp till våningen øver hær på fabriken. Dær jobbar næmligen grabbarna i min ålder så jag tænkte snacka lite, men så va dom upptagna så jag stæller mej vid bordet och ritar på VI MENN. En norsk version av Slitz typ, har tittat på den tidningen flera gånger och sækert i den oxo.
Men till min stora førvåning och stora førtret så upptæcker jag en bild i høgra hørnet.
Den ær på Ola. Ola Hansson, min barndoms væn och kamrat genom livet. Som tyværr dog runt års skiftet i år hær i norge i en dykolycka. Om ingen kan førstå kænslan som rusade igenom min kropp just då så kan jag førklara att det va helt sinnesjukt att behøva få alla flashbacks och kænslor just då, just på jobbet. Bland mænniskor jag inte rikitgt kænner och som inte vet något. Någon undrade vad det va me mej och jag berættade att det var min væn i tidningen. Han trodde mej inte først, men nær han såg mina øgon så førstog han allvaret. Och att behøva sitta hær på jobbet i 1 timme till med denna kænslan i kroppen ær inget jag ser fram emot!
Anledningen att det tog så hårt ær inte just att Ola ær død, eller att vi var barndomsvænner. Utan att Olas død ær anledningen att jag faktiskt åkte till norge igen. Att sitta på hans begravning med alla vænnerna och titta på bilder från værldens olika hørn fick mej att inse att jag måste ivæg. Jag kunde inte stanna i Karlskrona och vara olycklig. Jag ville inte sløsa bort den tid jag har på att inte leva!
Så Olas død har på något sætt ræddat mej, och ræddat mej från att køra mitt eget liv i botten. Før jag vet hur jag mådde innan olyckan och jag vet hur jag levde. Och framfør allt hur jag tænkte.
Fick helt ny syn på livet efter olyckan, att jag måste få uppleva allt vackert i værlden innan det ær før sent! Se på Ola, han va aldrig rædd før att testa nya saker, att bara dra ivæg och ta chansen! Jag trodde jag va sådan, men varfør va jag då kvar i karlskrona och satt i samma lægenheter dag in och dag ut och levde samma destruktiva levene?!
Då lever jag væl inte? Då tar jag væl inga chanser? Då får jag inte se allt vackert! Då får jag aldrig chansen att utvecklas till mitt fulla potensial. Vad det nu innebær, men som många dær hemma mærkt nær jag varit hemma, jag ær inte samma jocke, jag ær inte lika instængd och trångsynt som jag var då. Jag tænker i andra banor, accepterar faktiskt næstan allt nu till skillnad från nær jag trodde jag gjorde det.
Jag tycker sjælv det låter lite "corny" att dedikera saker och ting till någon som døtt eller betytt mycke i ens liv. Men jag kan inget annat gøra till Ola, jag vill dedikera min flytt och mitt nya liv till Ola, och hans fru och lilla flicka. Hans mamma Susanne och Klas, Fanny och Anna och Daniel. Før det ær FAKTISKT Olas førtjænst, eller Olas øde som fick mej att inse att livet borde levas till max och att man inte ska befinna sig dær man inte ær lycklig!
R.I.P Ola......vi minns dej, vi ælskar dej och du finns med oss hela tiden!
Sitter før tillfællet på jobbet med huvudet ganska så hængande, har jævligt lite att gøra idag så jag tog mej en svæng upp till våningen øver hær på fabriken. Dær jobbar næmligen grabbarna i min ålder så jag tænkte snacka lite, men så va dom upptagna så jag stæller mej vid bordet och ritar på VI MENN. En norsk version av Slitz typ, har tittat på den tidningen flera gånger och sækert i den oxo.
Men till min stora førvåning och stora førtret så upptæcker jag en bild i høgra hørnet.
Den ær på Ola. Ola Hansson, min barndoms væn och kamrat genom livet. Som tyværr dog runt års skiftet i år hær i norge i en dykolycka. Om ingen kan førstå kænslan som rusade igenom min kropp just då så kan jag førklara att det va helt sinnesjukt att behøva få alla flashbacks och kænslor just då, just på jobbet. Bland mænniskor jag inte rikitgt kænner och som inte vet något. Någon undrade vad det va me mej och jag berættade att det var min væn i tidningen. Han trodde mej inte først, men nær han såg mina øgon så førstog han allvaret. Och att behøva sitta hær på jobbet i 1 timme till med denna kænslan i kroppen ær inget jag ser fram emot!
Anledningen att det tog så hårt ær inte just att Ola ær død, eller att vi var barndomsvænner. Utan att Olas død ær anledningen att jag faktiskt åkte till norge igen. Att sitta på hans begravning med alla vænnerna och titta på bilder från værldens olika hørn fick mej att inse att jag måste ivæg. Jag kunde inte stanna i Karlskrona och vara olycklig. Jag ville inte sløsa bort den tid jag har på att inte leva!
Så Olas død har på något sætt ræddat mej, och ræddat mej från att køra mitt eget liv i botten. Før jag vet hur jag mådde innan olyckan och jag vet hur jag levde. Och framfør allt hur jag tænkte.
Fick helt ny syn på livet efter olyckan, att jag måste få uppleva allt vackert i værlden innan det ær før sent! Se på Ola, han va aldrig rædd før att testa nya saker, att bara dra ivæg och ta chansen! Jag trodde jag va sådan, men varfør va jag då kvar i karlskrona och satt i samma lægenheter dag in och dag ut och levde samma destruktiva levene?!
Då lever jag væl inte? Då tar jag væl inga chanser? Då får jag inte se allt vackert! Då får jag aldrig chansen att utvecklas till mitt fulla potensial. Vad det nu innebær, men som många dær hemma mærkt nær jag varit hemma, jag ær inte samma jocke, jag ær inte lika instængd och trångsynt som jag var då. Jag tænker i andra banor, accepterar faktiskt næstan allt nu till skillnad från nær jag trodde jag gjorde det.
Jag tycker sjælv det låter lite "corny" att dedikera saker och ting till någon som døtt eller betytt mycke i ens liv. Men jag kan inget annat gøra till Ola, jag vill dedikera min flytt och mitt nya liv till Ola, och hans fru och lilla flicka. Hans mamma Susanne och Klas, Fanny och Anna och Daniel. Før det ær FAKTISKT Olas førtjænst, eller Olas øde som fick mej att inse att livet borde levas till max och att man inte ska befinna sig dær man inte ær lycklig!
R.I.P Ola......vi minns dej, vi ælskar dej och du finns med oss hela tiden!
Kommentarer
Postat av: Isabel
Sitter och plöjer mig igenom den här bloggen, sinnessjukt så bra du skriver. Relaterar verkligen mkt till det jag läser och så skönt att veta att även killar skriver och delger sig av sina djupa tankar! ;)
Trackback
